Till minne av min bror Anders

Anders..

Vi kan INTE fatta att du är borta..
Det gör så obeskrivligt ONT att bara existera utan dig..

Du var våran solstråle! Du var bättre än livet själv..
Du var omtänksam och kärleksfull som få, gav ALLTID komplimanger, tänkte alltid på oss och visade det genom ord, handlingar, pussar och kramar.

Jag har massa meddelande och lappar ifrån dig, där du skriver hur mycket du älskar oss, att vi betyder allt för dig osv. Dessa värdesätter jag enormt mycket och läser när jag orkar..

Du var våran hjälte, du överlevde den fruktansvärda trafikolyckan, men fick tyvärr en jävla epilepsi som biverkning av hjärnskadan... Du kämpade dig tillbaka till livet, fast du fick lära om mycket som du kunde utan problem innan.
 
Du tog medicin för epilepsin, men fick anfall ändå..
Du var så trött på det..

Till slut fick du ett anfall, själv, hemma.. Och ingen var där för att hjälpa dig.. Jag kan aldrig förlåta mig själv för att jag inte var där..

Det gör så ONT att du var ensam...

Jag ber till vemfansombestämmer att du inte led, att du inte fattade vad som hände, att du inte hade ångest eller ont......

Du hade hela livet framför dig, du var bara 26 år :,(.. Du hade SÅÅå mycket kvar att känna, uppleva, göra, se..
Så många drömmar och önskningar som nu aldrig kommer uppnås/slå in..

Jag saknar dig så mycket, går sönder alltså..

Vi behöver dig, kom tillbaka..

Orkar inte skriva mer, är så ledsen..

Älskade finaste änglalillebror/änglason/änglamorbror/änglapappa/änglakompis..

Du är vårat ALLT..

Vill INTE vara utan dig!!

Anders, det är SVÅRT att leva utan dig!!


Älskar dig, saknar dig för evigt...